Jag har inte själv varit i kontakt med kronofogden, är dels präglad av den Lutherska anda du beskriver - men så har jag också erfarenheter i min familj från skuldsättning med trista konsekvenser som följd. Har nog verkat avskräckande samtidigt som jag inte heller hamnat i svårigheter som utmanat min betalningsförmåga.
Min tanke när jag säger att kronofogden ses som gäldenärsvänlig är därför främst teoretisk och kanske naiv - eftersom inkassobolagen finns och verkar tänker jag mig att borgenärer ansett att de behövt ett annat sätt än att själv begära in fordringar (jag tänker då på redan förfallna fordringar). De har inte ansett sig orka vara så aktiva som borgenärer som jag ändå förstått att man behöver vara för att i vissa fall få kronofogden att driva in ens pengar. Jag förstår också att kronofogden inte har de resurser som krävs för att "komma åt" egendom som gäldenärer har i vissa fall. Inte minst visar inläggen på det här forumet detta...
Samtidigt inser jag att många tycker att det är fullständigt orimligt att finansiera inkassoverksamheten genom de avgifter och dröjsmålsränta som uppkommit i samband med att man för tillfället inte kunnat betala sina skulder - och så är spiralen igång nedåt.
När jag skriver att inkassobolagen använder andra metoder så tänker jag på att inkasso- och finansbolag dels kan använda sig av de delgivningsfirmor som du nämner (vilket kronofogden aldrig skulle kunna göra). Dels har de intressen i att på så luddiga sätt som möjligt upplysa gäldenären om besvärshänvisningar och andra rättigheter. Precis som du skriver verkar inkassoseden vara luddig och vad jag vet har ingen inkassobyrå fått kritik från datainspektionen för brytande mot denna?
Men hur hade en kronofogdemyndighet agerat som grundade sig på en syn där samhället hjälper medborgare att komma tillbaka från överskuldsatthet? Var går gränsen för att "inte vilja göra rätt för sig" och att hamna i en situation som är skyddsvärd?
De insatser som skulle kunna göras (förutom information, information, information) så kan ju en absolut preskriptionstid införas - men då skule krediter bli dyrare och svårare att få på längre tid. Å andra sidan kan väl denna lösning vara mer aktuell efter HD-domen i år om när en gäldenär ska anses ha fått preskriptionsförlängande meddelanden från. Att som i finland införa sociala lån är ju också en lösning. Men då ställs krav på avvägningar som liknar skuldsaneringslösningen idag (där ju inte alla beviljas detta).
För enskilda individer kan detta vara räddningen. Men vad händer med handeln i stort, det är ju det återkommande argumentet: "vi måste verka för en god betalningsmoral". Inkassobolagen är då att se som städare i ekonomin som bidrar till denna. Men som du skriver - det kostar ju samhället en massa pengar att ha skuldsatta individer - ska samhället då se till att upprätthålla en god betalningsmoral genom att ändå få stå för kostnaderna när en individ inte klarar av sina skulder?
Den information och förebyggande verksamhet som ges ut är såklart tandlös för de som hamnat i skuld pga omständigheter i livet. Kronofogden säger ju sig vilja sprida information för att förhindra att folk sjunker djupare i skuldsättning. Men samtidigt måste det vara en dubbel sits för kronofogden att verkställa borgenärers krav, samtidigt som man ska se till gäldenärens bästa. Klart de inte kan upplysa om lättnadsmöjligheter som preskriptionstider, etc., då - eller?
Skuldsaneringsinstrumentet är ytterligare ett sånt instrument som verkar problematiskt att se som stöd till gäldenären, när det ändå är en bedömning som ska göras av en myndighet som ska tillgodose borgenärernas behov.
De lösningar som förs fram är för mig självklara ur ett perspektiv som ser till att individer ska hjälpas av samhället. Men det perspektivet vinner inte mot de enorma ekonomiska intressen som finns i marknaden idag. Finns det då inte sätt som ger vinster för såväl borgenärer som gäldenärer? Jag återkommer med det jag förhoppningsvis snubblar över!
