För att reda ut detta lite:
Preskription inträder om inget preskriptionsavbrott har skett, dvs "per automatik".
Ett preskriptionsavbrott kan ske genom att man exempelvis får en betalningspåminnelse.
Preskription är alltså inget man "ansöker om" som jag ofta märker att folk tror. Det man gör är att man själv hävdar att skulden är preskriberad, och fordringsägaren kan då motbevisa detta påstående genom att visa att preskriptionsavbrott faktiskt skett.
Detta faktum torde vara ostridit!?
Den följdfråga som då uppkommer är en bevis- och samvetsfråga.
Nämligen om man verkligen har fått den aktuella betalningspåminnelsen (eller annan preskriptionsavbrytande åtgärd), och det är här som det åligger fordringsägaren eller dess ombud att presentera bevis som styrker att verkligen ett preskriptionsavbrott har skett.
Detta kan man säkerställa genom tex delgivning, och det är därför många inkassobolag anlitar (eller har egna) delgivningsmän.
När jag skriver samvetsfråga är för att det kanske kan vara så att man faktiskt fått det preskriptionsavbrytande brevet, men låtsas som att man
inte fått det. Här gäller det då att ha ett rymligt samvete....
Likväl gäller även här att fordringsägaren har bevisbördan att preskriptionsavbrott faktiskt
har skett.
Många har felaktigt tolkat preskriptionsreglerna och tror att preskriptionsavbrott endast kan ske en gång, dvs förlängas en gång.
Detta är en felaktig tolkning och således kan konsumtionsskulder preskriberas i all evighet!
