Jag är en ny tjej här på forumet och tänkte berätta min historia, och om hur jag försökt reda upp min skuldsituation.
Jag var ekonomiskt slarvig i min ungdom (är visserligen bara 28 år gammal nu, men det här började huvudsakligen för tio år sedan) och levde över mina tillgångar, vilket i kombination med eviga timanställningar och studieperioder har lett till att jag nu sitter med olika skulder. Åren fram tills nu har kantats av otaliga inkassokrav och kronofogdeutmätningar, de senare har dock bara lett till att de tog min bil för några år sedan - annars har jag helt enkelt inte haft något att utmäta mer än lite skatteåterbäringar då och då. Skulderna har varit som ett svart moln över mig, så till den grad att jag helt enkelt började kasta inkassobreven oöppnade och förtränga alltihopa för att överhuvudtaget orka leva. Vanligtvis är jag inte alls sådan, utan jag ser faktiskt mig själv som driftig och ansvarsfull, men eftersom jag inte hade några fasta inkomster och bara hankade mig fram så visste jag liksom inte var jag skulle börja. Jag skämdes dock enormt och var väldigt noga med att det här inte skulle synas på något vis, utan utåt sett levde jag ett framgångsrikt liv med t.ex. en fin innerstadslägenhet (som min mamma stod för) och normala vanor (ville mina vänner gå ut och ta en öl följde jag alltid med trots att det betydde makaroner resten av månaden).
Minns ett försök jag gjorde att resa mig ur det här, då jag nyligen fått fast anställning. Var så glad efter alla års harvande som timanställt vårdbiträde eller komvuxstudent. Samma dag jag fick beskedet ringde jag upp Kronofogden och berättade stolt att "nu har jag fått fast arbete, nu vill jag börja avbetala till er!". Kvinnan i andra änden förklarade barskt att så går det minsann inte till, utan nu ska de se till att utmäta min lön. Vilket de också gjorde, och trots att jag arbetade häcken av mig hade jag helt plötsligt MINDRE pengar kvar än innan, samtidigt som skulden till dem tycktes krympa oändligt långsamt. Som grädde på moset var det inte ett helt seriöst företag jag börjat arbeta för, så ett år senare gick de i konkurs och hade dessutom betalat in för lite skatt på min lön - vilket lämnade mig med en skatteskuld på ungefär lika mycket som jag lyckats betala in till Kronofogden det året. Tillbaka till alfa-kassa och timanställningar igen.
Någonstans har jag dock vaknat på vägen, och framförallt fått en tråd att börja nysta i: en ordentlig inkomst. Jag har nu sedan ett år tillbaka en fast anställning med bra lön (på ett stort och seriöst företag, ska kanske nämnas). Den här gången var jag dock inte så naiv att jag tipsade Kronofogden om min nya välställning. En utmätning av min lön hade varit katastrofal av två anledningar: Jag har nämligen blivit sambo på vägen, och hans inkomst är så hög att det troligtvis blivit absolut NOLL kronor kvar, att vi de facto har delad ekonomi tar de ju inte direkt i beaktande. Dessutom hanterar jag mycket kontanter på mitt nya arbete, och trots att jag naturligtvis jobbat prickfritt med detta förut skulle det kännas väldigt besvärande för mig om lönekontoret fick ett brev från Kronofogden skickat till sig. Nu låg jag istället lågt (visste att det brukade gå ungefär ett år mellan gångerna Kronofogden vaknade till och skulle kolla eventuell inkomst) och såg till att under förra året spara ihop exakt de 54800.- jag hade liggande i allmänna mål hos dem, samtidigt som jag ringde runt till varenda inkassobolag jag kunde hitta för att kolla ifall jag hade en skuld hos dem - och ifall jag hade det upprättade jag en amorteringsplan som jag följer till punkt och pricka. Det fanns säkert en hel del skulder där som hade kunnat preskriberas, men vad det är visste jag inte förrän då jag nyligen läste det här, och i mitt tycke kan det faktiskt kvitta - det är ju mina skulder och mitt ansvar, oavsett om jag varit duktig på att gömma mig från dem eller inte. Totalt visade det sig vara närmare 150 000.- bara till inkassofirmorna. Men de var ganska vänliga, lät mig betala så mycket (eller lite) som jag propsade på och drog sedan jag börjat sköta dessa amorteringar tillbaka alla enskilda mål från Kronofogden. Nu i december förstod jag att mina nya årsinkomst snart skulle plinga till hos Kronofogden, och betalade in hela den sparade summan - varpå jag sedan fick ett utdrag hemskickat med "Skuldsaldo: 0 kr" på. Och så ska det fanimej förbli! Jag var så lättad att jag grät som ett barn.
Nu betalar jag varenda månad en summa på 4000.- fördelat mellan Gothia, Alektum, Lindorff, Intrum Justitia, Aktiv Kapital, Obsion Payex, Jurist Inkasso och CSN. Det är nästan en fjärdedel av min lön, men eftersom min sambo och jag numera betalar alla hushållskostnader (hyra, mat, gemensamma räkningar) procentuellt på vad vi tjänar har jag ändå mer än tillräckligt kvar. Oavsett det, så hade jag gjort det ändå. Det kommer att ta mig tre-fyra år innan allt är borta, men det absolut viktigaste för mig är att känna mig som en samhällsvärdig människa som INTE HAR NÅGOT HOS KRONOFOGDEN IALLAFALL. Jag kan ha min egen bil stående i mitt namn, jag kommer att kunna se fram emot eventuella skatteåterbäringar, osv.
Min plan är dessutom att om tre år då mina betalningsanmärkningar (i nuläget 10 st) har försvunnit ta ett lån hos min bank eller mitt fackförbund och lösa alla skulderna hos inkassobolagen, säkert blir månadskostnaden för mig lägre då (och om inte annat är det enklare med EN inbetalning än ÅTTA).
Det känns som om jag äntligen har huvudet ovanför vattenytan!
Tack så mycket för att jag fick berätta, det är faktiskt första gången jag formulerar allt såhär. Om ni har synpunkter, förslag och råd om hur jag ska fortsätta min kamp - snälla skriv