Jag är helt ny i forumet, tack för insläpp!
Jag och min sambo ansökte om skuldsanering för ca 2 veckor sen och nu väntar ju flera månader av väntan innan beslut. Minns ni när ni fick en första kontakt?
Jag har skulder för ca 1 miljon totalt, 500 000 i krediter och lån plus ett större lån som vi betalar av till min sambos mamma. Hon hjälpte oss förra gången när vi satt i skiten men nu går det liksom inte längre. Vi har släppt alla betalningar när det gäller krediter och blankolån. Vi har hyfsat goda inkomster, får ut ca 26-27000 efter skatt.
Orsaken? Min sambo har haft spelskulder sen länge, och vi har försökt lappa ekonomin med att ta fler och fler lån för att inte hamna hos KF. Ni som är inne i den här onda spiralen vet kanske hur illa det kan bli. Vi har två barn i skolåldern och förskoleåldern och gör allt vi kan för att de ska få en så bra tillvaro som möjligt.
Ångesten jag känner är helt nattsvart, det känns som att stå utanför livet lite och det tynger...ja ni vet kanske själva. Vet att ni inte kan uttala er om hur KF bedömer kring varje enskilt fall, men tror ni att det finns en chans? Tacksam för ärliga kommentarer!
Följer gärna tråden här och vill önska grattis till alla som fått möjligheten att skapa ett nytt liv!
Välkommen hit
Eller ja, en hade ju kanske hoppats att man slapp vara här men ändå, välkommen hit
Jag ansökte om skuldsanering i maj 2017. Enhandläggare ringde upp mig i oktober så jag väntade alltså i drygt 5 månader. I samband med det samtalet så inleddes min skuldsanering. Då ställde hen måste lite frågor kring min ansökan och så, inga konstigheter.
Därefter hade vi lite kontakt då och då om hen eller jag undrade något särskilt men min ansökan och arbetet med den gick bra (Peppar peppar, den har inte vunnit laga kraft ännu). Efter inledande så togs beslutet nu i februari. Så allt som allt har det tagit 9 månader och det har gått förvånansvärt fort.
Jag gick dock in med den inställningen att går det så går det och går det inte då får jag försöka igen. Det har gjort att jag inte varit så nervös och orolig. Nervositeten kom först de senaste två veckorna innan beslutet.
Det som är viktigt för dig och din man är att ni är 100% ärliga. Var därför även ärliga med ert återfall. Och se till nu på en gång att han genast går på dessa möten igen så att han kan visa att han menar allvar med att bryta med sitt spelmissbruk. Jag har inga bredare erfarenheter kring detta utan det kan säkert besvaras bättre av andra i forumet men jag tror att det är just spelmissbruket som i så fall kan sätta käppar i hjulen för er. Jag håller dock mina tummar och tår.