Är så himla ledsen nu. Blev uppringd av min tandläkare tidigare i morse. Han var sk*tförbannad på mig för att jag inte hade betalat den senaste räkningen till honom, han tyckte att det var dålig stil av mig och anklagade mig för att ha blåst honom. Så är det VERKLIGEN inte.
Jag förklarade för honom när jag var där att jag har mycket ansträngd ekonomi med allt vad det innebär (betalningsanmärkningar, socialbidrag etc), och klargjorde direkt att jag kommer att behöva en viss tid för att kunna betala hela beloppet. Detta sa jag för att jag ville vara ärlig och alltså INTE blåsa honom. Jag var halvt om halvt beredd på att han skulle neka mig behandlingen på grund av min ekonomiska situation, trots att jag sökte akut för oavbruten tandvärk.
Men det gjorde han inte, han hjälpte mig, men jag fick också stå ut med omfattande kritik från honom. Det ingick i köpet, tydligen.
Hans kritik gällde en rad saker; först för att jag överhuvudtaget hade hamnat i kronofogdens register ("Bara en krona som har gått dit är för mycket!"), att jag inte hade något arbete ("Jaha ja, varför har du inget arbete då? Har du inte gått gymnasiet?") Nej, jag har inte gått gymnasiet, jag klarade inte av det pga sviterna efter många års misshandel och hot...*suck*
Då undrade han, nästa steg, varför jag inte hade gått gymnasiet, och ja, slutsatsen han drog var att jag var en oansvarig flicksnärta som struntade fullkomligt i både god tandhygien, utbildning, jobb och att ha en ordnad ekonomi.
Han sa t o m att jag inte fick kyssa killar, för då kunde de också få hål i tänderna (!). Har aldrig i hela mitt liv hört något så dumt. Blev riktigt ledsen, och mådde inte alls bra när jag kom därifrån.
Det spelar tydligen ingen roll att jag var ärlig med min betalningsförmåga, han tycks ha glömt vad vi kom överens om. Det här handlar egentligen inte om själva skulden, det är hans attityd som gör så ont i mig. Han har fått mig att känna mig som en dålig människa, har varit ledsen hela dan för det här nu.
Jag vill inget hellre än reda upp min situation, men hur lätt är det när man blir bemött på det här viset? Då tappar man motivationen, och tror att man sitter fast i skiten för alltid. Jag hoppas att jag inte kommer att göra det.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, var väl bara tvungen att skriva av mig tror jag... Är det för mycket begärt att man ska få bli behandlad med respekt?
