Admin
|
|
« skrivet: Maj 09, 2008, 23:27:05 » |
|
Beslut 2001-03-30 Dnr 3859-99-40
Anspråk på skadestånd med hänvisning till bristande delgivning i ett mål om betalningsföreläggande
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern tillerkänner Ann-Kristine S skadeståndsersättning med 2 450 kr men avslår anspråket i övrigt.
Justitiekanslern uppdrar åt Riksskatteverket att ombesörja utbetalningen av skadeståndsersättningen till Ann-Kristine S.
Ärendet
Stockholms läns stadshypoteksförening ansökte i april 1992 hos Kronofogdemyndigheten i Stockholms län om betalningsföreläggande för Ann-Kristine S och hennes dåvarande sambo Lars E (kronofogdemyndighetens mål nr 01-45021-92). I ansökan begärde hypoteksföreningen att dess fordran skulle fastställas att utgå ur Ann-Kristine S:s och Lars E:s gemensamma fastighet.
Beträffande handläggningen av det aktuella målet om betalningsföreläggande skall anmärkas, förutom att lång tid förflutit från det att handläggningen pågick hos kronofogdemyndigheten, att myndighetens akt i målet har gallrats. I flera avseenden föreligger därför betydande oklarheter beträffande det faktiska händelseförloppet i målet om betalningsföreläggandet. Följande kan ändå sägas beträffande bakgrunden till ersättningsanspråket.
Kronofogdemyndigheten utfärdade till att börja med förelägganden mot svarandena som sändes i rekommenderade brev jämte mottagningsbevis med redovisningstid senast den 31 augusti 1992. Föreläggandena sändes därefter på nytt till svarandena med ny redovisningstid till den 30 september. Försändelserna förvarades hos posten. Den 16 september 1992 anlitade kronofogdemyndigheten stämningsman vid Polismyndigheten i Jakobsberg att delge svarandena föreläggandena. Lars E delgavs föreläggandet genom stämningsman den 28 september 1998. Enligt en anteckning i polisens delgivningsliggare återkallade kronofogdemyndigheten delgivningsuppdraget såvitt avsåg Ann-Kristine S; det är dock oklart när detta skedde. Av utredningen i ärendet framgår vidare att stämningsmannen vid åtminstone ett tillfälle sökte Ann-Kristine S i hennes bostad. Enligt vad som antecknats i kronofogdemyndighetens med ADB förda dagboksblad har delgivning av betalningsföreläggandet skett med henne genom stämningsman den 13 oktober 1992. Ann-Kristine S har emellertid uppgett att hon vid detta tillfälle inte befann sig i bostaden och att stämningsmannen således inte personligen delgav henne föreläggandet. I stället har stämningsmannen enligt henne överlämnat delgivningshandlingen till Lars E. som oriktigt uppgav att hon på grund av sjukdom inte kunde underteckna handlingen i stämningsmannens närvaro. Lars E. undertecknade sedan själv delgivningshandlingen i hennes namn och lämnade ut den till den väntande stämningsmannen.
I ett telefaxmeddelande den 21 oktober 1992 till kronofogdemyndigheten uppgav Lars E att båda föreläggandena bestreds. Med anledning härav tillställde kronofogdemyndigheten Lars E två skrivelser den 22 oktober. Enligt den ena skrivelsen upplystes han om att hans bestridande hade kommit in för sent men att han kunde ansöka om återvinning för att få till stånd en ändring. Det andra meddelandet avsåg en begäran om att Ann-Kristine S själv skulle underteckna bestridandet. Något sådant bestridande inkom inte från henne. Kronofogdemyndigheten översände dock Lars E:s ingivna telefaxmeddelande såsom ett bestridande till sökanden den 2 november 1992.
Den 4 november 1992 inkom till kronofogdemyndigheten ett mottagningsbevis från posten som var undertecknat med Ann-Kristine S:s namn. Riksskatteverket har anfört att kronofogdemyndigheten godtog detta mottagningsbevis och således inte stämningsmans delgivning - som bevis för att Ann-Kristine S var delgiven föreläggandet. Utredningen visar att hon dock inte själv hade undertecknat delgivningshandlingen utan att detta hade gjorts av Lars E. Av handlingarna i ärendet framgår att också den andra delgivningsförsändelsen hos posten kvitterats av Lars E som bud och att han falskeligen antecknade Ann-Kristine S:s namn på mottagningsbeviset. Det är oklart om och i så fall när kronofogdemyndigheten fått del av detta delgivningsbevis. Lars E har med anledning av nämnda händelser den 29 maj 1998 dömts av Jakobsbergs tingsrätt för urkundsförfalskning (mål nr B 175-96).
Sedan sökanden begärt att målet skulle överlämnas till tingsrätt beslutade kronofogdemyndigheten den 23 november 1992 att Lars E var att anse som ombud för Ann-Kristine S och att målet avseende dem båda skulle överlämnas till Jakobsbergs tingsrätt, eftersom det förelåg nödvändig processgemenskap mellan svarandena. Tingsrätten avskrev målet den 19 december 1992 sedan parterna, enligt uppgift från Hypoteksföreningen, hade träffat en uppgörelse i saken.
Anspråket m.m.
Ann-Kristine S har i en skrivelse till Kronofogdemyndigheten i Stockholm begärt skadestånd av staten med sammanlagt 149 584 kr. Till stöd för anspråket har Ann-Kristine S åberopat att kronofogdemyndigheten felaktigt ansett henne delgiven betalningsföreläggandet. Stämningsmannen begick också ett allvarligt fel när han sökte henne för delgivning av betalningsföreläggandet, eftersom han överlät delgivningsuppdraget på Lars E. Det var vidare fel av kronofogdemyndigheten att betrakta Lars E. som ombud för henne. Hon har tillagt att hon helt saknade kännedom om Hypoteksföreningens fordran och att bristerna i delgivningsförfarandet innebar att hennes möjligheter att genom bl.a. en försäljning av fastigheten reglera uppkomna skulder till borgenärerna fördröjdes. Ann-Kristine S har också hänvisat till att hon vid ett besök på kronofogdemyndigheten under år 1995 blivit illa bemött av en tjänsteman där.
Anspråket avser ersättning för räntekostnader och dröjsmålsränta på lån hänförliga till fastigheten under tiden den 13 oktober 1992 - 31 maj 1993 med totalt 127 134 kr. Yrkandet innefattar vidare ersättning för inkomstbortfall med 1 000 kr på grund av möten med företrädare för kronofogdemyndigheten och med 10 000 kr på grund av sjukskrivning. Härtill kommer ersättning för kostnader avseende telefon, kopiering och porto med 1 200 kr samt reskostnad till kronofogdemyndigheten med 250 kr. Anspråket innefattar även ersättning för kränkning med 10 000 kr.
Kronofogdemyndigheten har med flera yttranden i saken överlämnat ersättningsanspråket till Riksskatteverket. Verket har i sin tur med eget yttrande överlämnat ärendet hit. Riksskatteverket har, sammanfattningsvis, gjort den bedömningen att kronofogdemyndigheten inte handlat på sådant sätt att staten ådragit sig skadeståndsansvar gentemot Ann-Kristine S.
Ann-Kristine S har lämnat synpunkter på Riksskatteverkets yttrande.
Justitiekanslern har vid ärendets beredning tagit del av handlingar i kopia ur Jakobsbergs tingsrätts akt i mål T 815-92.
Justitiekanslerns bedömning
Allmänt om statens skadeståndsansvar
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar. I fråga om lidande utgår ersättning endast om det tillfogats den skadelidande genom vissa slags integritetskränkande brott enligt vad som anges i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.
Delgivningen av betalningsföreläggandet
Regler om delgivning av ett betalningsföreläggande finns i 29 - 30 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. I 29 § första stycket sägs att föreläggandet skall delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål. Sådan delgivning sker enligt 33 kap. 4 § rättegångsbalken enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428) och delgivningsförordningen (1979:101) . I 3 § delgivningslagen anges de olika formerna av delgivningsförfaranden. I detta fall har kronofogdemyndigheten tillämpat både ordinär delgivning och stämningsmannadelgivning.
Vid ordinär delgivning sänds handlingen till den sökte i vanligt brev. Vid handlingen fogas en blankett för delgivningskvitto samt, om det inte kan anses obehövligt, ett kuvert i vilket delgivningskvittot kan sändas tillbaka. Om det finns skäl till det får handlingen sändas i rekommenderad försändelse (rekommenderat brev med mottagningsbevis). Delgivning av sistnämnt slag torde åtminstone tidigare ha varit den vanligaste formen för delgivning av betalningsförelägganden (se B. Häggman m. fl. Betalningsföreläggande och handräckning. En kommentar, femte upplagan, s. 104). I regel ligger försändelsen kvar i en månad hos posten innan den återsänds till vederbörande kronofogdemyndighet. Vid utlämning av försändelsen kvitterar adressaten eller hans ombud mottagningsbeviset. Kan delgivning inte ske på ordinärt sätt eller genom särskild postdelgivning får delgivning ske genom stämningsman.
Delgivning anses ha skett när den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom eller henne tillhanda, se19 § första stycket delgivningslagen. Vid delgivning som sker med rekommenderat brev kan den sökte kvittera försändelsen i bostaden och behöver inte själv hämta ut försändelsen. Detta kan ske genom bud. Om den sökte kvitterat en postförsändelse som hämtas av bud, skall försändelsen anses ha kommit den sökte tillhanda samma dag som den avhämtas av budet.
Vid stämningsmannadelgivning kan stämningsmannen fullgöra delgivningen även om den sökte vägrar att ta emot handlingen. Ett intyg utfärdat av delgivningsmannen utgör då fullt bevis för hur delgivningen gått till (3 § fjärde stycket och 24 § första stycket delgivningslagen). Stämningsman kan enligt 12 § första stycket delgivningslagen också överlämna den handling som skall delges till annan vuxen person i den söktes hushåll, s.k. surrogatdelgivning. Sådan delgivning av ett betalningsföreläggande får endast ske om det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan (33 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken).
Ann-Kristine S har gjort gällande att det uppdrag som överlämnats till stämningsman för delgivning av föreläggandet genomförts på ett felaktigt sätt, eftersom stämningsmannen överlämnade delgivningshandlingen till hennes dåvarande sambo Lars E utan att stämningsman kontrollerade om hon personligen hade undertecknat delgivningshandlingen. Enligt Ann-Kristine S skrev nämligen Lars E på delgivningskvittot i hennes namn. Hennes beskrivning för hur delgivningen har gått till vinner betydande stöd av uppgifterna i ett nedtecknat polisförhör som hållits med stämningsmannen. Det finns med hänsyn härtill och till vad som i övrigt har kommit fram genom utredningen i ärendet inte anledning för mig att ifrågasätta Ann-Kristine S:s beskrivning av delgivningsförfarandet i denna del. Följaktligen får det anses klarlagt att föreläggandet inte delgavs henne personligen. Då fråga inte heller var om surrogatdelgivning har någon genom stämningsmannen giltig delgivning av betalningsföreläggandet således inte skett. Det fel som begåtts vid delgivningen är enligt min mening av sådant slag att staten i och för sig har att bära ett ersättningsansvar för den skada som felet visar sig ha lett till.
Riksskatteverket har på grundval av den rekonstruktion över handläggningen av målet som kronofogdemyndigheten presenterat framhållit att frågan om stämningsmannen utfört sitt uppdrag på ett riktigt sätt eller inte saknar egentlig betydelse för den skadeståndsrättsliga bedömningen, eftersom kronofogdemyndigheten uppgett att starka skäl talar för att Ann-Kristine S ansetts delgiven betalningsföreläggandet genom det mottagningsbevis som inkom till myndigheten den 4 november 1992. Denna ståndpunkt grundas i huvudsak på det förhållandet att det i polisens delgivningsliggare antecknats att stämningsmannauppdraget skulle ha återkallats. Det framgår dock inte närmare av liggaren eller av annan handling i ärendet när och varför detta skulle ha skett.
Problemet i detta ärende är att det nu i efterhand inte med säkerhet går att fastställa vilket bevis som kronofogdemyndigheten lagt till grund för att delgivning av betalningsföreläggandet skulle anses ha skett. Handlingarna i kronofogdemyndighetens akt har som nämnts tidigare gallrats av myndigheten, av allt att döma i enlighet med gällande regler om gallring av handlingar i mål om betalningsföreläggande.
Jag vill i detta sammanhang emellertid peka på att det i kronofogdemyndighetens med ADB förda dagboksblad är antecknat att Ann-Kristine S delgavs föreläggandet genom stämningsman den 13 oktober 1992. Av dagboksbladet framgår vidare att förklaringstiden, dvs. den tid inom vilken Ann-Kristine S hade att bestrida föreläggandet, gällde fram till den 21 oktober. Till det sagda kommer att sökanden den 2 november underättades om att föreläggandet beträffande henne var bestritt genom det faxmeddelande som den 21 oktober hade kommit in till myndigheten från Lars E. Nämnda omständigheter talar alltså för att myndigheten i vart fall inte intill denna tid handlagt målet på grundval av att Ann-Kristine S var delgiven föreläggandet genom det mottagningsbevis som myndigheten fick del av först den 4 november. I brist på annan klargörande utredning får andra förklaringar anses utgöra antaganden av sådant slag att det inte är rimligt att ge staten ett tolkningsföreträde som kan gå ut över den enskildes rätt. Till grund för den fortsatta skadeståndsrättliga bedömningen har jag därför, trots den gjorda anteckningen i polisens delgivningsliggare, att utgå från att Ann-Kristine S ansetts delgiven föreläggandet genom stämningsmannen.
Det skall här tilläggas att det inte kommit fram någon omständighet i ärendet här som ger underlag för bedömningen att kronofogdemyndigheten bort inse att Ann-Kristine S inte hade fått del av betalningsföreläggandet. Myndigheten kan därför inte i skadeståndsrättsligt hänseende lastas för att den inte vidtog några ytterligare delgivningsåtgärder, varigenom hon hade kunnat få kännedom om betalningsföreläggandet och därmed fordringsanspråket mot henne.
Forts. nästa inlägg
|