Efter skuldsanering....

[Milla35]

Jag har 1 år kvar på min skuldsanering. Känns väldigt väldigt skönt att snart vara klar och kunna få behålla sina pengar o veta att man är skuldfri.
jag Är lite nyfiken på hur det gått för er som har klarat av sin skuldsanering och levt med det en tid. Hur tänker ni kring pengar, lån, krediter avbetalningar mm.
Det är ganska gamla inlägg här i ”jag lyckades” är det kanske så att när man är klar med sina div skulder så är man ej kvar på detta forum?
Gillar att läsa div solskenshistorier här men saknar som sagt hur vardagen blir / är och ev om man har råkat skuldsätta sig igen
Mvh Milla

[Milla35]

Hej igen
Någon som är ” klar” o kan berätta lite kanske.

[Kaffekakan]

Jag ska ansöka om skusan så är precis i början av allt. Men jag tror och hoppas att fem år i stålbad kommer
göra att jag får en sund inställning till pengar. Det är ju därför jag hamnat i skiten från första början.

Ser gärna att jag efter skusan (om jag blir beviljad) kommer leva ett "normalt" ekonomiskt liv.
Där man inte köper saker på avbetalning och inte ansöker om blanco lån för konsumering.

Tror det kommer bli riktigt bra, en dyrköpt läxa helt enkelt.

[Milla35]

Hoppas o tror att jag kommer att spara till det jag vill ha. Krediter o lån känns helt uteslutet efter dessa år med skuldsanering.
Har verkligen fått ett bra ekonomiskt tänk tycker jag , det har varit o är tufft många gånger o man får verkligen planera o tänka hur man spenderar sina slantar men det är ju lite rehabiliteringen 
Lycka till med din ansökan! Hoppas det blir ett positivt svar  för dig

[KassaKon]

Vill också höra solskenshistorier om hur livet efter avslutad skuldsanering blev!

Har kommit lite mer än halvvägs och har nästan 2,5 år kvar. Just nu känns det tungt. Vrider på kronorna och trollar med knäna. Alltid bara jag som tar ansvar för ekonomin och att det som behövs finns och mina behov är alltid prio sist. Ser liksom inte något ljus i tunneln senare heller eftersom maken har skulder som kommer utmätas så fort han får jobb och inkomst. Såklart skönt att veta att jag fixar hela ekonomiska lasset själv och att jag sen även har tillgång till den summan som jag idag betalar in på skulderna. Men jag är ju rädd att han kommer fortsätta vara ekonomiskt imbecill och hamna i evighetsutmätning. Vet inte om jag skulle orka det. Har liten kontakt med de två nära släktingar jag har i livet förutom mina barn, dels pga avstånd och dels pga ekonomin. Har inga nära vänner, har egentligen aldrig haft det. Har fått två kroniska diagnoser och en rejäl övervikt som jag inte hade innan skuldsaneringen startade. Veckopendlar med ca 70 mil mellan jobbort (och där mina vuxna barn bor) och orten där man och yngsta barnet bor. Vill vara närmare mina vuxna barn men vill inte lämna mitt yngsta barn. Lever just nu två helt separata liv och får ångest varje gång jag "byter". Jag tror att jag skulle flytta permanentbostaden till jobborten (inklusive sonen förstås), med eller utan maken, om jag inte hade skuldsaneringen. Som det är nu är det inte en möjlighet. Drömmer om möjligheten att fixa ett boende för hela familjen där men det ligger ju minst tre år fram i tiden och det innebär ju att rycka upp sonen ifrån skola och kompisar.

Vill veta om ni som har klarat det har hållit ihop hela vägen? Bor ni kvar eller har ni skaffat andra boenden? Är livet annorlunda?